Författare: stefan

Prolog: (för er som bara vill läsa om loppet kan man hoppa prologen och gå direkt till Race day – Kullamannen Ultra drygt 500 ord söderöver)

Denna saga börjar redan en kall, blåsig och regnig novemberdag 2017. Ett äkta par, vi kan kalla dem Emma och Stefan, har bestämt sig för att göra natten och morgonen sällskap för de tappra fiuratighi som under natten, morgonen och dagen erövrar de första ringar Kullamannens smed skapat. Denna saga skulle egentligen kunnat sluta här – om det inte varit så att Kullamannen verkar vara en jävel även på gamification och även implementation av densamma i jQuery och asp. För er som inte sitter och nördar ner er varje dag – att komma på tanken att koppla Swish direkt till anmälan för Kullamannen Ultra 2018 är en så diaboliskt iscensatt plan att Ironman-organisationen i Kina fortfarande är helt förstummade av beundran… 😉

Mannen vi valt kalla Stefan kan inte motstå den enorma lockelse och fast att hans fru som vi valt kalla Emma bönar och ber trycker han på knappen…

”Välkommen till Kullamannen Ultra 2018!”

Fast forward ett par månader. Eftersom jag fått denna saga återberättad för mig sätter jag nu likhetstecken mellan Stefan och = jag. Det finns såklart inga kopplingar oss emellan what so ever…;-)

Mathias Persson – en kille vars bravader ni kan läsa mer om här hade även han gått i Kullamannens fälla. Och tillsammans bestämmer jag och Matte för att ta oss an detta äventyr.  Matte tar det piano efter skador under hösten och jag börjar så smått komma igång med löpningen. Det blir ett gäng lite längre rundor med Lotta Sjöberg och en person vi i sagan valt att kalla ”tok-Micke”, mest för att inte peka ut personen vid namn (OBS!!! glöm inte att ta bort referens till Mikael Engqvist!!! :-)). På helgerna blir det långpass med sträckor upp mot 25 km och det rullar på ganska bra. I mitten av februari kommer en setback. Vadmuskeln kajkar ur och jag springer inte förrän i maj igen. Fokus är ju då inställt på Ironman Elsinore där såklart allt utom löpning går bra… Vi är nu komna till slutet av juni och vadkänningar är kvar så uppbyggnad börjar. Sannolikheten för att klara av 161 km delvis på berget är ganska låg så vad gör man…  Planera eller bryt ihop… Ta dan som den kommer blir mottot. I augusti kan jag springa ca 3 mil i veckan utan större smärtor och i september springer jag totalt ca 20 mil. Två veckor innan loppet drar jag ner på träningen. Simning, lite crosstrainer, korta löppass. Detta blir en utmaning som heter duga.

För ett normalt triathlonlopp behövs en jävla massa saker. Så inte alls på löpning. Kan man tro. Till man börjar läsa… Första inköpet är en lampa ca en månad innan. Jag vill såklart testa den i korrekt miljö och bestämmer mig efter att ha läst Mattias Franks inlägg om satanisterna på Håkull. En vecka senare åker jag upp med lampan, hoppar över kartan – jag kan ju Kullaberg – och börjar springa vid 20-snåret. Solen har precis gått ner. Det blir pissmörkt efter 300 m i skogen. Tänder lampan. Har tänkt göra Dödens Zon. När jag sprungit ca 2 km är jag helt mol allena på berget en torsdagkväll. Jag känner mig som 5 igen. Vill kolla under sängen. Hjortar och rådjur överallt – eller e det satanister…? Springer ut mot Arild. Vilse (jag kan ju berget… ;-)) Kass i magen. Vågar inte sätta mig med lampan påslagen då jag glömt min halsbrynja mot skarpa knivar… 🙂 Springer hemåt igen, inte över Håkull utan nedanför – skitfort. Världens kortaste Dödens Zon är 12km – men lampan funkar 😉

Race day – Kullamannen Ultra

Ny lampa, nya skor – två par, 8 mil i ena paret, noll i andra, ny jacka, nya shorts inköpta dan innan loppet. 8 liter Maurten sportdricka (3 färdigblandade), nya handskar, ny undertröja om det blir kallt, nya löparsockor, 4 par, räddningsfilt, skoskavsplåster… Ultralöpning verkar ju billigt…;-) Och jag har ju inga stavar. Jag vågar inte köpa. För många osäkra kort och med träningen jag gjort är jag nöjd varje steg jag tar bortom Ängelholm.

Mitt mål är satt, ca två veckor innan loppet. Godkänt om jag passerar Råbocka/Ängelholm. Väldigt bra om jag kommer till Vegeholm, då har jag sprungit drygt 60km vilket är 5k mer än jag nånsin tagit mig till fots. Varje steg e sen en bonus. Arild – ok att bryta. Skitlångt ju. Och att ta sig till klockan på Grand Hotel i Mölle. Broken Arrow-tröjan är assnygg ju… 😉 Men längst inne vet jag att jag har väldigt svårt för att sluta. Väldigt svårt för att ge upp – så jag vet att jag ska ge Kullamannen en ordentlig utmaning – om jag kan.

Jag har försökt suga ut så mycket info jag kan. Både från min teammate som sprungit både GAX och CCC – vilket tempo, vad ska man käka, när, vilka kläder, i vilken väska…;-) och från Glenn och Christel som jag och min familj våldgästade i Merano i somras – vana bergslöpare. Det mesta har fastnat.

Klockan ringer 5.00 och jag och min underbara fru har sovit helt kass. Vi hämtar upp Matte i Höganäs för transport till Båstad och den stundande frullen vid 7. Jag kan knappt äta nåt. Lite bacon och ägg, en macka… Matte mumsar i sig. Lotta S och Mattias F har heller inga problem att käka… Man kan ta på stämningen vid frukostbuffén. Vi hämtar startkittet. Säger hej till Per. Jag kommer på att jag borde låna Mattes Sportslick. Nya kalsonglösa shorts från igår ju. Har inte använt detta innan. Blir besviken när Matte inte visar mig hur man använder det… så mycket för löpbuddys… 😉

Racebrief och det drar ihop sig till start. Kullamannen kommer inridande på sin häst och jag e rädd att stämningen med musiken ska göra att jag springer på 3.30 första kilometern. (vilket fan knappt hade räckt för att slå Petter ändå…;-))

Starten går. 6 minuter per km. Känns sjukt långsamt. Efter ett fåtal km börjar alla gå… En liten miniuppförsbacke… kanske 30 hm, jag frågar Matte och han nickar ”så gör man”… Så fort det e lite uppåt så dras tempot ner till gång. Intressant. Vi kilar vidare upp över Hovs Hallar och efter ca 12 km står Emma för första gången och hejar. Jag skriver första eftersom jag sen tappar räkningen över de ställen jag hittar min fru på längs Skäldervikens kustband…;-)

Vidare mot Torekov med Matte och Mattias Frank, rullar på ganska bra. Får info om att jag e kvar på stranden i Båstad och solar…, dvs trackern verkar inte funka:-) Kollar upp den men den e i stort sett död. I Glimminge vid första vätskestationen visar jag en av funktionärerna och får besked att den ska bytas på Råbocka. Strax efter Glimminge kommer första fallet, nära stukning på vänster fot. Går ändå bra. Maran på 4.40 och vi närmar oss matstationen i Ängelholm. Strax innan träffar vi Lotta Sjöberg. Hon ser ut som jag en vanlig arbetsdag efter 2 Redbull. Massor av energi 🙂 På tal om det e vi nu framme i Råbocka. Lite buljong, en ostmacka, blanda lite mer Maurten. Jag e inte hungrig alls. Matte mosar in hur mkt som helst… Efter ca 30 minuters stopp beger vi oss mot berget med stort B. Trevlig löpning i labyrinten men jag e lite nere märker jag. Inget flyt riktigt. Matte däremot flyter på bra. Vi går lite efter en timme, äter det som blir mitt sista Snickers – fan vad de blir äckliga efter man har käkat 4-5 st… Jag har nu sprungit/tagit mig längre till fots än nånsin. Asglad får jag lite mer energi ner mot Vegeå. I Farhult blir det mörkt, lampor på plötsligt kommer Toru förbi. Han har en reflexväst som skulle göra Kullens Fyr helt onödig om man bara lyste på hon med en lampa…;-) Vi gör sällskap genom Jonstorp, genom Skäret (där ligger en stackare och tokspyr som säger att han inte behöver hjälp) bort mot Arild. Går på slingan vid berget, och efter 2 minuter är Toru puts väck… Jag antar att han endera sprungit vilse eller tagit upp kampen med draken som vaktar berget.

Inne i Dödens Zon. Det e lite brant och snårigt. Kul. Efter ett tag kommer vi ut på stigen ovanför Nimis och då vet man att Håkullsmal väntar… Dessa jävla nerförsbackar… Detta i kombo med att jag nu märkt att Matte inte äter och dricker som han ska gör mig lite osäker. Tar det lugnt uppför repen och Matte är ca 100m före. Vi tar oss upp till Håkull och stämningen blir mer tryckt när han inte kan äta och mår riktigt kass. Vidare. Ner på baksidan av Fyren och ut mot Ransvik. Det blåser som fan och regnar. Mycket kallare. Inte bra. Kommer in till Grand Hotel 22.40. Emma e där, mina barn också och hur många till som helst. Det e varmt, gosigt, gemytligt. Nåra sover i soffor. Klockor ringer, folk stämplar ut, grattas av Per och får ”quitter-tröjan”… Ni vet tröjan som e så snygg att man egentligen hellre springer 100 km än 161… 😉 Jag kan inte äta. Dricker mer Maurten, blåbärssoppa och lite buljong. Matte sitter apatisk i soffan. Efter ombyte är jag klar igen. Ser på Matte att han inte är det men kollar med honom ett par gånger till. Går på dass. Bestämmer mig för att fortsätta själv. Stoppet är mer än en timme. Det e dax att lämna annars kommer jag vilja ringa klockan…

Första varvet på berget börjar ganska bra. Blandad jogg med lite gång. Kommer ifatt Sofia och vi gör sällskap en bit. Vi går förbi killen som somnat i kanten. Han mår bra. Säger att han vaknade när han snarkandes sprang och tyckte det var bättre att vila där i diket… Bra val. Efter en timme kommer han förbi igen. Ungefär där nånstans susar Petter förbi. Han har typ 15k kvar på sitt sista varv… Huuh. Jag tänker stackare, han får inte uppleva natten som jag på berget och soluppgången… Dödens Zon närmar sig och jag har tappat Sofia. Ner till Håkullsmal och upp till Håkull. Nästan uppe träffar jag Roland. Han har sjukt ont i knäet och hasar sig uppåt. Grymt. Uppe vid fyren väntar min fru. Klockan är kvart över 3 och Petter har säkert gått och lagt sig…;-) In i Mölle igen, pussa frun. Har nu sjukt ont i foten/skenbenet. Kortare stopp på en kvart. Buljong. Ut i natten igen.

”Vi går och går och går, vi går och går och går – vi traskar kliver och lunkar på – till världens ände ska alla gå” sjunger jag. Blandat med Creedence Bad Moon Rising. Jag har i efterhand kollat – de sista 4 milen är det knappt 2 km total löpning jag presterat. Resten är gång/kryp/klättring/hasning…;-) Det gryr och e ljust näst sista gången vid Håkullsmal. Träffar frun vid 14:e hålet på golfbanan. Jag vet för nån slår precis ut när hon kommer mot mig sjungandes ”God morgon, god morgon, hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon i kör…” Jag blir sjukt glad. En av mina favvolåtar på morgonen som jag gillar att trudelutta till de flestas förtret… 😉

Jag tar mig in till Mölle. Ett varv kvar.

Detta djävulens påfund. Varför är 100 miles inte 140 km…? Jag menar som om den jävla skitsträckan ändå inte e tillräcklig ändå? Vem fan springer 16 mil, i terräng? 14 ja, men 16… Bara sjuka människor… 😉 Sista varvet är som ett töcken. Maurten e slut. Blåbärssoppa e slut. Jag e inte hungrig, inte törstig. Platta kilometrar går på 15 minuter. Det enda positiva är att jag är så jävla långsam att Håkullsmal hunnit stänga, dvs jag hade gärna gått upp men slapp gladeligen att gå ner 🙂 Marcus B springer om, DD-löparna springer förbi. Jag får väldigt mycket energi av de som passerar. Alla säger uppmuntrande ord. De jag känner tar sig tid att stanna, krama mig. Jag säger säkert tack 1000 gånger;-) Men i huvudet ekar bara Hooters ”All you zombies hide your faces”. Killen jag valt kalla tok-Micke ovan men tyvärr inte kan säga namnet på hälsar, och av Jaana får jag en stor kram. Det e tre km kvar… Dessa tar nästan en timme:-) Stannar och snackar med lite kompisar i Mölle sista biten. 100 meter kvar och mina barn möter mig. Sista 50 metrarna springer vi tillsammans. Jag är i mål. My precious efter 30 timmar och tre kvart! 🙂

Epilog:

Det e nu torsdag natt. Dan efter loppet kände jag mig trött i kroppen men egentligen inga direkta smärtor, förutom benet då. Nåt hade hänt med höger skenben. Detta har jag kompenserat i 7-8 mil. Ortopedakuten två besök. De tyckte foten var lite cool. Hade aldrig sett en så svullen fot sa de. Men de vet fortfarande inte riktigt vad det är. Kryckor nu och det blir bättre för varje dag. Ortopeden sa att det e svårt att veta varför mina CRP värden är så höga men eftersom jag staplat 4 maror ovanpå varandra kan det ha att göra med att det finns en viss inflammation i kroppen dan efter, helt hypotetiskt då alltså. Tyvärr är urvalet i deras statistik lite magert i den nisch jag nyss besökt… 😉

Killen avslutade med: ”Du känner till Leadville 100 va? Förutom sträckan kan du stapla lite syreskuld ovanpå det hela då också…” sen ler han och stänger dörren.

Förresten detta kom nyss… 😉

 

God afton,

Mitt i veckan och det är den andra veckan på året. Emma är fortfarande krasslig så jag bloggar på såhär en onsdagkväll i januari 🙂 Första träningen för året avklarad för Melvin igår, handboll. Såg kul ut. Var förbi och kollade 10 minuter innan det var dags för simpass på Filborna. Ikväll körde vi ett styrkepass i garaget tillsammans. På Playitas innan nyår körde vi ett par pass och han gillade det så det gäller att smida… 😉 Milia var iväg och tränade parcour. Första träningen för henne i år också. Idag blev det annars lite löpning på lunchen för min del. Skippade maten. Brukar funka bra. 11 km.

Simning med IS Göta igår. 3300m, ny tjej som var intresserad av att börja träna tri. Kul. Crosstrainerpass efter kidsen lagt sig i måndags, kan nog bli en hyfsad träningsvecka tänker jag.

Tillbaka till det jag hade tänkt skriva om – trailpasset i lördags. Lade ut på IS Göta Trailrunning-gruppen en förfrågan ett par dagar innan och det blev napp på inte mindre än 7 glada förmågor som hängde på. Trevligt snack, men löpning blev so so. Det var sjukt geggigt på både syd- och nordsidan så farten blev därefter. Dock blev upplevelsen överlag riktigt bra då det var väldigt fint väder och ingen vind alls. 15 km och nästan 2 timmars löpning i glada vänners sällskap följt av ett dopp i hamnen (sjukt kallt) och sen en god gulaschsoppa på Mölle Krukmakeri. Kan varmt rekommenderas.

Liten film snabbt ihopkomponerad: https://quik.gopro.com/v/bRT4pJ21FI

Enjoy

/S

Ok, tredje inlägget på två dagar… Ursäkta om det blir lite mycket i början men vi är ju ”heta på fingrarna”. Igår var det den 1:a januari och förutom lansering av bloggen som tog ca 10 minuter…;-) så har det varit tvätt, lite lätt träning för mig på crosstrainern i garaget och sen idag första jobbdagen 2018 för mig och Emma. Emma har tyvärr dragit på sig en ilsken förkylning som hon skaffade första dan på Playitas där vi spenderade julen (mer om detta senare) och var delvis sängliggande – so so to say the least. Hon e fortfarande inte frisk och har eftersom klockan för länge sen passerat ”sov” bäddat ner sig. Melvin sitter och spanar in ”Pirates of the Caribbean” och lär vara den som lägger sig sist idag då Milia är på övernattning hos en kompis 🙂

Idag var alltså första dagen på jobbet. Ganska lugnt då efterdyningarna av jul och nyår dröjer sig kvar – även i mjukvarans underbara värld. Lite administration efter 14 dagars fysisk frånvaro (till stor del även mentalt) och sen lite diskussioner och egenhändig testning var det som stod på menyn.

Väl hemkommen bar det iväg till årets första simpass. Avnjöts med ett gäng (7-8 st) IS Götister på Filborna och passet såg ut som följer:

300 insim
36×50 fart 1-3, start 50 s, vila 5-10-15 s
100 bad
18×50 arm/paddlar, start 50 s, samma som ovan
200 avbad

Lite irriterad i luftrören så tanken är för min del att köra ett kort lugnt löppass på lunchen och sen kanske tyngre benstyrka på kvällen – vi får se vad dan har att erbjuda.

Over and out

Varmt välkommen till tri365.se!

Det är 1:a januari 2018 och dagen till ära lansering av tri365.se, en liten blogg om träning och familjeliv och framförallt hur man kan kombinera detta utan (enligt vårt tycke alltför mycket) tulla på det viktigaste vi har – våra barn.

Sen ett par år tillbaka tränar vi båda triathlon, jobbar som alla andra och försöker fostra 2 kids på numera 8 respektive 11 år. Vi är båda aktiva i IS Göta Triathlon i Helsingborg.

Tanken med bloggen är att visa på lite olika perspektiv hur vi alla kan kombinera att umgås och vara med i barnens utveckling, vardagslivet i allmänhet, arbete och självklart det vi båda (och troligen även du som hittat hit) brinner för – träning och aktiviteter i alla dess olika former.

Vi har som mål att producera nåt inlägg då och då, höga som låga, långa och korta – en salig blandning förhoppningsvis. Återigen välkommen hit 🙂

/Emma & Stefan

So it begins… Efter en vecka har jag sovit ut och funderat igenom IM Austria, vad som gick bra och mindre bra och hur jag ska förbättra och detta är min lilla återberättelse av veckan i Österrike, enjoy eller klicka vidare 😉

Det är måndag och egentligen är det min första semesterdag på min och Emmas oändligt långa två-veckors-semester med barnen. Denna ska tillbringas i Österrike med fokus på Ironman till barnens stora förtjusning… 😉 (kan väl säga att både jag och Emma kommit överens om att även om glada föräldrar är en del av nyckeln till glada barn är inplanering av två separata IM-event under sommaren inte del av samma nyckel… 😉 Nästa år blir det ingen full IM för nån av oss, dock har jag funderat på Vätternrundan av den enkla anledningen att Cia Fransson och Susanne Plato säger att ”man får ligga runt” där, jag förstår varför Henrik ville hänga med Fab-gänget men med tanke på att Stefan Fransson valde IM 70.3 (som krockade med Vättern) i Helsingör är jag lite orolig för hur triathleter prioriterar kontra mer renodlade cyklister och ”klassiker-körare”… 😉 ).

OK, fokus Stefan… Måndagen i sig innebär extrainkallat jobbmöte som avlöper bra men när jag ska cykla hem på kvällen är jag väldigt seg… Känns obra. Vi har bestämt att köra ner till Österrike på tisdagen med trolig övernattning i syd-Tyskland. På morgonen har jag ont i halsen och snorar… Obra. Tänker att det nog går över till på söndag. Många dar kvar…

Det e sjukt långt ner till södra Österrike med takbox och cykel på taket… Distansen verkar öka med lasten på taket, nåt som Einsteins relativitetsteori förbisåg… Vi håller drygt 110 genom Tyskland och stannar för natten utanför Roth (såklart). Bor på ett litet trevligt hotell i Rothsee. Jag kan ingen tyska (knappt Emma heller) och värden kan ingen engelska… Ändå funkar allt bra, superservice 🙂 Min cykel får stå i värdens eget låsta garage och han berättar (tror jag:-)) om Challenge Roth som är om ca 2 veckor… Dit vill jag när jag blir stor 🙂

Onsdag kväll och vi kommer ner till vårt boende (6 dagar) norr om Klagenfurt. Såg bra ut på bilderna… Ligger bra och – ja… inte mycket mer… Sonnenresort Maltschacher See kan ni hoppa över att boka. Gott om plats dock.

Nu e det torsdag och vi kör ner till Klagenfurt för att få väskan, nummerlapparna och da shit. Fantastiskt fint arrangerat med tydlig info, superstort incheckningsområde och massvis av utställare. Som Kalmar x4. Gör av med de vanliga tusenlapparna i expon så att man kan föda de kinesiska ägarna och sen chillar vi resten av dan vid sjön som loppet ska gå i – underbart fin sjö. Säkert 25-26 grader varmt.

Fredag, jag har fortfarande ont i halsen, hostar och snorar. Har såklart inte tränat nåt alls sen söndagen. Funderar på om det är så smart att köra… Mycket sängliggande och tar det lugnt. Jag är ju dock inte så känd för hög intelligens så jag slår det ur hågen och tänker att det nog känns bättre på lördag…

Lördag, inte ont i halsen längre vilket ju är bra och idag är det incheckning av cykel. Har inte cyklat nåt och såklart ligger bromsen mot fram efter resan ner på taket och den vill inte släppa fast jag kollar igenom alla klipp på Youtube… 😉 Störigt. Får lämna in den på service. 500 kr, ka-ching 🙂 Det har fixat lite annat också säger de, och jag tänker, det e nog bra…

Får superbra plats på cykel och bike/run-påsarna. 2 meter bredvid (på påsarna) Frodeno som hört att jag var på plats och checkar in cykeln samtidigt som sin största idol. Jag ville inte krama honom av hänsyn till att jag var förkyld, han insisterade som fan men jag höll huvudet kallt…

03.50 – race day.

Det tar en knapp halvtimme att köra till Klagenfurt från där vi bor. Väcka kidsen, förvånansvärt lätt. Vid T1/cykel runt 5.15, lite pump av däck, klistra fast maten (6 gels på ramen, ser asfult ut… 😉 ), kolla igenom att påsarna e kvar och innehållet verkar ok… Får reda på att det är ”wetsuit allowed” och alla blir euforiska… 23.4 grader har de lyckats mäta upp i nån ishink på morgonkvisten… 😉 Trist för min del. Går bort till Europarken där Emma kidsen väntar. Melvin och Milia leker för fullt på lekplatsen klockan 05.55 – oväntat… 😉 Öppnar en Redbull, tar på mig våtisen, äter 2 ipren… Ingen superkombo tror jag 😉 Hyfsad adrenalinnivå men inte i form kroppsligen. Tänker att jag ska prova att simma och se hur det känns.

Ner till Strandbad där simstarten ska gå från. Missar att lämna min vita påse (afterrun) utanför i dedicerad soptunna. Får gå tillbaka med 1000 andra… 😉 Hoppar i för lite insim. Ligger en flotte 200 meter ut så jag simmar till den och tillbaka. Känns ok. Det är inte 23 grader i vattnet dock… ;-). Grön badmössa på. Joel har övertalat mig till shotgun-start 🙂 400 kan anmäla sig innan med gissad tid på under 60 min på simmet. Vi är ca 200 tror jag. Starten lite sen, imma på glasögonen…, springer vid starten första 10 meterna. Börjar simma… Tycker synd om de som startar i denna våg. Många armar och ben. Går väldigt sakta första 3-400 meterna innan första stora bojen när det spridits ut lite… Börjar simma, ingen kraft, tänker, ok då tar vi det lugnt… Hittar en kille som ligger på 1.24-1.25 fart. Lägger mig bredvid. Vi simmar hela vägen till kanalen (Lend Kanal) tillsammans. Ingen störande sol (gläns vid ingång till Lend Kanal) som alla varnat för och ganska enkelt att sikta hela vägen. In i kanalen, skönt, bara 1000 meter kvar. Massvis av folk på båda sidorna av kanalen, riktigt coolt 🙂 Man hör hur de skriker… 🙂 Bra support upp ur vattnet (helping hands). Joggar bort mot T1, känns inte bra men tänker, jag cyklar en bit…

Tar det lugnt i T1, löpningen är kanske 500m, käkar en gel, på med skorna och på cykeln. Ut på banan. Tänker ”ta det lugnt första varvet” och cykla negativt andra varvet. Känns kasst, ingen kraft i benen, blir demotiverad redan efter 1-2 mil… 16 kvar… Får lite ny kraft vid Rosegg (kul stigning på 7% under en kilometer), massvis av folk som hejar på en och står 1 meter från cyklisterna :-), och tyvärr den plats som blev den sista för en 58-årig deltagare 🙁

Cyklingen rullar på och efter ett tag kommer en utförskörning på ca 5km. Toppar 75km/h och har aldrig blivit omcyklad av så många så fort… Coolt, (Elin Nimark, riktigt nice 🙂 ). Närmar mig Rupertiberg – 2 km med 7.5% snittlutning. Oerhört segt. Börjar köra nerför och efter nån km kommer först en svensk jag träffade i simstarten (Mikael tror jag han hette) och ett par minuter senare vid ca 75km far Joel förbi – sent tänker jag, men jag vet att även han e förkyld/kass. Går in mot Klagenfurt. Sista milen snittar man 45-50km/h på utan att ta i. Väldigt kul och perfekt om man e i form inför löpet. Jag har ju dock ett varv kvar… Hejar på Melvin, Emma och Milia vid 92 km. Joel är ca 30 sekunder före. Tänker att nu ska ju cykla negativt så jag försöker öka. Går i 2 minuter ungefär sen vill inte kroppen, baah – drygt 8 mil kvar och många trista tankar… Fast forward drygt 2 timmar, dax för växling. Emma och kidsen sitter vid T2, lite ny energi. Simningen tog knappt 55 och cyklingen 5.11, jag tänker med T1 och T2 på runt 10 minuter kanske mitt andra mål kan nås på sub 10. Planen är att springa på 5.15-tempo rakt igenom.

Första kilometern går alltid lätt tycker jag. Håller igen och har typ 4.50. Får mentalt lite energi. Efter tre kilometer är tiden uppe på 5 min-tempo, benen vill inte, kroppen vill inte, huvudet tvekar – detta e korkat – simma en timme, cykla 5 och sen försöka springa 4 när jag mår som jag gör… Demonerna kommer, alldeles för tidigt. Jag bestämmer att jag ska springa vidare. Har runt 52 minuter efter 10 km och håller 5.15-planen men det beror på de 4 första kilometerna. Ger upp, det e inte värt det. Börjar gå. Tänker bara gå in till målet (3 km kvar), men bestämmer mig ändå för att jag inte får gå mer än 30 steg, sen måste jag ”springa 100” och jag _måste_ prova allt utom gel och bars på mat/vätske-stationerna… Hittar ny energi efter 13km, mentalt har jag ställt om. ”Stefans-matresa” är påbörjad. Jag ska äta så mkt jag kan på alla stationerna och njuta av loppet. Bra val. Går 30 joggar 100, äter som Mikael Enqvist aldrig hade kunnat… 😉 Träffar Emma och kidsen efter hälften, står och snackar med dem i 4-5 minuter, är vid gott mod. Detta kan vi klara, matresan fortsätter… Drygt 300 meter kvar, tidkontroll, tänker, man kan ju springa in snyggt i alla fall… Drar upp ett 4-min tempo i ca 50 meter, krampkänning i baksida lår… 😉 Saktar ner, låter en italienare springa om för att kunna defilera in – bad mistake, han näckar och ”tar plats på mina finisher-pics”… Går i mål. Så jag jäkla glad. Gladare än efter min första IM i Kalmar för snart två år sen. Fast jag trodde att jag aldrig skulle springa ett långsammare marathon än där igen. Det gick. 4.31 är den nya tiden 😉

Epilog:

Under loppet funderade jag redan under simningen om jag skulle bryta och massvis av gånger under cyklingen samt fram till 13 km på löpningen. Jag hade som mål att köra simningen på 1.20-1.22-fart (runt 53 minuter), cykla sub5 timmar (drygt 36 km/h i snitt) och sen springa så fort jag kunde (en optimal dag runt 3.35, en dålig dag  strax under 4 timmar hade jag räknat med) – fast inget av dessa målen uppnåddes och sluttiden på 10.48 inte är i närheten av vad jag hade tränat för är jag så jäkla nöjd. Inte för att kroppen tog mig runt utan för att huvudet hjälpte mig att ändra inställning från nåt som jag för en vecka ansett som ett katastrofalt misslyckande till att vara väldigt nöjd givet förutsättningarna. Just förutsättningar är nåt som vi alla har så olika och man kan bara arbeta givet dessa. Den insikten är svår att komma till om man är av min persontyp. Petter Stordalens pappa säger detta optimalt: ”du kan bara sälja de jordgubbar du har” och jag fick ordentligt med tid till reflektion över mina egna och andras förutsättningar. Bara att ha förutsättningen att hålla på med denna idrott/tokeri är få förunnat. Att punga upp 5500 kr för ett ”all-you-can-eat-42195-meters-vattenmelonbord” är ett annat sätt att se  det… 😉

Simma lugnt

/S

Det e tidig vår 2017 och jag läser på Facebook att draken ska väckas till sommaren. Det är 10 år sen senast det begav sig och jag är mycket bättre tränad än jag var i 34-årsåldern… Så hur jobbigt kan det vara? Bara att anmäla sig. Största risken är att jag gått sönder på Ironman i Klagenfurt tre veckor tidigare tänker jag, men man måste ju tänka positivt… 😉 2007 på LMT hade jag och Henrik runt 7.5 timmar. Jag har för mig att Mikael Kristensen vann på typ 4 timmar, vi kom nånstans i sista tredjedelen i resultatlistan och jag kommer ihåg att jag hade ont en vecka efter. Hade sprungit 2 mil som längst då.

Fast forward 10 år… Mikael är med i startlistan. (Jag minns att jag innehade FKT på Kullaberg i ungefär en vecka för ungefär 2 år sen tills jag såg Mikael på Fyrens parkeringsplats… 😉 )

Jag har anmält i singelklassen men pratat med Mathias Persson och vi har kommit överens om att vi ska göra detta tillsammans. Jävligt bra val kan jag säga. Det finns många tillfällen då man funderar över vad man gör under ett sådant här lopp annars. Att vara 2 hjälper. Väldigt mycket. Fast de 7.5 timmar som jag och Henrik hade ska vi kunna slå ganska lätt tänker jag… Så oerhört lätt att tänka oerhört fel… 😉

Klockan närmar sig åtta och Emma, jag och barnen parkerar på Fyrens parkeringsplats. Det sitter tre killar i bilen bredvid. En har fått info att vi ska starta från hamnen och det är tre ribbåtar. Starten är framskjuten till 22.30. Mathias anländer och vi checkar in på Fyrens TC. Vi snackar lite snabbt med Fredrik och Per som ser sådär ”full i fan ut” som man inte vill – eller, ja, jo, nej… Emma åker med kidsen och det närmar sig racebriefing. 21.30 hålls denna. Lite om kontrollerna, vad rogaining är och var man kan lägga sina saker. Samt en säkerhetsgenomgång enbart på ryska… Alla 66 startande och nåra till skrattar lite nervöst när genomgången börjar och under densamma. Jag tror alla tänker som jag, ”ja, ja, det kommer en svensk variant också” – det gör det inte… Tjejen avslutar med ”några frågor?” – alla skrattar men ingen frågar nåt… Slut på genomgången… Ave Kullamannen, morituri te salutant 🙂

10 minuter till start och folk samlas runt bänkar varunder kartorna ligger. Det bjuds på 2.5 timmes rogaining (poängorientering där man kan ta kontroller i valfri ordning). 11 kontroller. 5, 10 eller 20 poäng. Missad kontroll ger dubbla poängen i strafftid i minuter. Försenad in till Björkeröd (etappmålet) ger 3 gånger förseningstiden i strafftid. Med facit i hand skulle vi sprungit från Fyren till Björkeröd direkt och tagit alla straffen. Det hade tagit oss ca 20 minuter… 😉 Första kontrollen vi väljer är Palnatokes skrämt. Det tar 13 minuter innan vi e tillbaka vid Fyren igen. Straffet hade varit 5×2 minuter, dvs vi hade vunnit 3 minuter på att inte springa åt det hållet, plus arbetet upp och ner… 😉 Nästa kontroll är Åkersberget, sen Ransvik följt av Skansarna i Mölle och sen Djupadal. Nästa kontroll är Höjden… Dvs högst upp på Norra Ljungås – detta helvetesställe… Sen går det fel, tokigt fel. Det börjar med ett mindre maghaveri för min del följt av en kraftig felnavigation ner mot Djupadal igen eftersom min kompass havererat helt. OK, hur svårt kan det vara, vi ska ju bara till Mölle Mosse… Här visar sig Kullamannen från sin mörkaste sida genom att helt sonika snurra runt hela jävla mossen 180 grader vilket leder till att jag och Mathias spenderar trevliga 35-40 minuter letandes i fel ände… 😉 Obra to say the least. Molokna tar vi oss i god tid till Björkeröd. Hör att nån snubbe klippt alla kontroller… Vi har missat 5 kontroller. 1h 50min i strafftid… so so början… 😉

Björkeröd – detta mörkrets och kylans tillhåll. Efter 2.5 timmes irrande i skogen får vi vila lite. Första kvarten e ganska nice. Men… jag och typ alla andra har trott att Fyren är platsen där man ska ha sina grejor (ombyte, kudde, gosedjur, da shit ni vet). Så kan man göra, men det är inte rätt… Mathias har lägligt packat ur sin räddningsfilt ur löpryggan. Jag har min kvar. Många har ingen alls. Vi delar, broderligt eller – tja, vi provar att säga att vi har respektive hemma, få tror oss när vi omslingrar varandra… 😉

Efter en timme under aluminiumfilten hör vi en gong-gong. Vi har packat ner ett buntband, en sopsäck och fyllt på en liter vatten. Det sistnämnda kan låta mycket. Det är det inte… Vi fryser ordentligt och ska starta i tredje omgången. Jag hör ett team nämna att de inte visste vad rogaining var. De har plockat många kontroller, men i stort sett alla kontroller som inte har poäng men som fanns med på kartan. Jag tänker att vi inte är sist i alla fall… ;-). Delmoment 2 är två kontroller (Helvetesporten, som är väldigt lätt att missa även dagtid om man besitter den orienteringsförmågan som jag och Mathias gör 🙂 ) och ner till Mölle hamn. Vi klipper den första ganska lätt och sen ner till hamnen. Nånstans runt 20-25 minuter. Kilometern ner innan hamnen har jag loggat på 3.45-tempo. Liiite onödigt… Och Mathias var en bra bit före… 😉

Ribbåtar väntar i hamnen. Jag och Mathias kommer överens om att jag tar packningen så funkar simningen nog lika. Bra val, vi är snabba uppe på land – vilket inte har nån som helst betydelse eftersom simningen är typ 100 m… ;-). Klockan är nu runt tre på morgonen, det e kolsvart ute. Kullamannen har definitivt vaknat. På med kläderna och iväg mot Kullamannens grav, check (den e tom) och sen Mandomsklippan… Ska vi hoppa i totalmörker från 8m vid Josefinelust… Svar JA. Tur att lampan de lyser med är så svag att man inte ser vattenytan… 😉

För andra gången springer vi om killen som kom sjua (tror jag). Han väljer Josefinelust och sen asfalt mot Gregors backar. Vi tar nordsidan via blå markering. Han stämplar in 20 sekunder före oss… Ner mot Arild, vi springer om honom ganska tidigt, 200 meter kanske. Han väljer höger på större väg och mindre höjd. Vi tar vänster, ser kortare ut… Vi springer om honom igen 500 meter innan kontrollen stämplar in före, då håller vi fortfarande ganska hög fart, 5 min ungefär på platten. Nästa position är Stugan. Han stämplar in före oss, kommer från annat håll. Ser lugnt ut… Dax för Sadeln, jag tror vi är före honom här, Nimis är han ifatt igen. Här händer det lite grejor… Nästa position är Mjölkalån. Ungefär 2-300m norr om Nimis längs stranden/klipporna. Vi är före killen hit. Här kan man dock välja (det kan man nog egentligen inte om man inte har klätterrep och säkringsutrustning med sig 🙂 ) men vi och ett annat par väljer att fortsätta norrut för att slippa gå upp vid Nimis igen… Nästa position är Håkullsmal och dit är det ca 5-600m fågelvägen. Det är denna vi testar… 🙂 Det finns även en grotta som heter Pernilles håla på vägen hit. Jag trodde man bara kunde nå den från havet… Man kan nå den från land 🙂 Dessa 600m tar ca 40 minuter att klättra, men det är en fantastiskt fin soluppgång och skönt att spänna andra muskler än benen och öka på adrenalinet lite… 😉 Vi sköljer av oss i Håkullsmal och Mathias och jag frågar varandra om man kan dricka havsvattnet… Litern är slut sen drygt en timme. Bear Grylls dricker sin urin, men det förutsätter att man kan kissa, det kan inte vi…;-) Upp till Håkull. Vi väljer den branta vägen upp. Den kortare. Fel igen. Nästan uppe möter vi killen vi nu oräkneliga gånger tagit oss förbi. Han e på väg till ny kontroll och är säkert 10-15 minuter före… 😉 Vi ser honom inte mer sen… 😉

Håkull – top of the world – det är här det vänder nerför tänker vi… Men precis som jag är Ladoniaarrangörerna förtjusta i McDonalds. Precis som jag gillar de Plusmenyn och vilken plusmeny det blir… Vi får en ny karta. Ungefär som att man först gått till Donken, känt att man var hungrig och beställt två Big Mac och en stor läsk samt stor pommes. Man har druckit upp läsken, käkat pommesen och dragit i sig en Big Mac och börjar känna sig mätt. Då kommer det helt plötsligt 6 cheeseburgare. De måste man äta innan man får käka upp sin Big Mac – och nej – vi slänger inte mat här, och nej du får inte beställa mer dricka… 😉 Kortare mellan kontrollerna, mer höjdmeter och 13 mysiga platser till att besöka. Vad sägs om Håkullsmal, Valdemarsgrottan för att kunna svalka sig lite i havet på nordsidan och 3 besök till på Håkull mellan lägstapunkterna. Alla vägar bär till Håkull – detta är Djävulens diadem. Grymt jobbigt. Mathias är asstark uppför, snabb utför – jag försöker hänga på men det e jobbigt. Vi känner båda att energin börjar tryta. Sista gången på Håkull får vi besked om att eventuellt har killen i kanotuthyrningen vid Vakten vatten om man ber snällt. Vägen dit går över Söftingegrottan (nästan, en fågel har ockuperat det området av Kullaberg sen många år så dit får man inte gå på våren, sommaren och en bit in på hösten, man kan alltså gå dit när det e lerigt, vått och isigt på vintern, men nån har också tagit bort repen som fanns när jag var liten för att öka utmaningen… 😉 ). Vattentornet är den kontroll som ligger närmast kanotuthyrningen. Vi är par nummer 3 till kanotuthyrningen och klockan är 8.45 på morgonen. Vi säger att han nog kan vänta fler under dagen… Mathias ser ut som han hittat guld. Aldrig har vatten smakat så gott. Jag sveper en liter och fyller ytterligare en i ryggan. Mot Norra Ljungås för tredje gången i ordningen… 😉 Tillbaka till västsidan och upp på Barakullen, över berget ner på stranden till Käringmalen, tillbaka över berget ner till en stor klippstensmur som Lars Vilks borde vara avundsjuk på. Den uppfyller båda frågorna ”varför” och ”hur” utan att ge svar och borde dessutom tagit väldigt lång tid att bygga… 😉 Fast Lars Vilks verk e såklart snyggare och coolare. Det e nu det händer. Jag läser kartdefinitionen först och ser ”Höjden” – för mig betyder det Norra Ljungås igen… Jag tänker stilla, ok, antingen bryter jag ihop och gråter eller så går jag i maklig takt till golfklubben och slår en hink på rangen… Jag stannar, knyter om skorna. Säger till Mathias att vi ska typ 3 km fågelvägen tillbaka igen… Mathias kollar kartan och säger ”det är 62 – inte 35”. Jag stannar till igen. Kollar kartan. Det e höjden i kohagen mot Fyren som avses. Vi jublar båda två. Kramar om varandra. Får grym energi ner mot andra besöket på Åkersberget, jag har sällan varit så upprymd över en felläsning av kartan :-), kilar som vesslor in i Silvergrottan och skuttar lätt som bergsgetter ner till Lilla Fyren innan vi på lätta ben löper in i mål på Fyren… (eller nja, det där med skutta, löpa och kila är kan kanske mer beskrivas som ett masande… 😉 )

13 timmar och 11 minuter blir sluttiden. Vi har rört oss i ca 12 av dessa timmar i ett äventyr på gränsen till vad man klarar av. Så underbart, så kul, så fantastiskt utmanande. Vi har missat prisutdelningen med nåra minuter dock… Synd tänker vi men å andra sidan förstår jag att det är drygt att vänta 4 timmar om man heter Mikael Kristensson och har strax under 8 timmar eller Erik Johansson och vinner på 7.48… 😉

Grymt arrangemang, supergrym löparbuddy i Mathias och nåt som ungefär 70 utvalda bör göra om man får möjlighet. Det enda jag saknade som gammal avdankad simmare är besöket på Hallands Väderö, Per… 😉

/Stefan